Kony – min variant

Kony har ingen missat den här veckan. Redan i onsdags tror jag det var som herr Moell frågade vad jag tyckte om kampanjen. Här kommer min take på det hela, ur dagens DN. Det finns betydligt mer att säga än vad som fick plats i tidningen. Intressant är att Ishmael Beah, tidigare barnsoldat i Sierra Leone, delar en del av min kritik.

Okorrad text:

Hela 65 miljoner människor har i skrivande stund sett en kampanjfilm på Youtube om gerillaledaren Joseph Kony. Problemet är att filmen skjuter bredvid målet och att verkligheten är något mer komplex. Det räcker inte med en Youtube-video för att stoppa användandet av barnsoldater.

 

Jason Russell är filmmakaren som handlade i affekt. Denna affekt, som inträdde efter att han träffat en före detta barnsoldat i norra Uganda, satt kvar i tio år och ledde fram till en dokumentärfilm på 30 minuter som setts av över 65 miljoner människor på Youtube.

Filmen syftar till att uppmärksamma Joseph Kony, den fruktade ledaren för Herrens motståndsarmé. Filmen är en av de största virala succéerna någonsin och framgångarna gör det svårt att undvika kritiska röster. Men hur kan en kampanj som syftar till att stoppa en av Afrikas värsta förbrytare vara kontroversiell?

Låt oss lägga några anklagelser, som att bara en tredjedel av de insamlade medlen går till ändamålet, åt sidan.

Upplägget i filmen – en grupp vita ungdomar som reser till Afrika för att rädda lokalbefolkningen – för tankarna till begreppet ”Den vite mannens börda” som alltid har varit problematiskt ur afrikansk synvinkel.

Uttrycket myntades av Rudyard Kipling och bygger på att en överlägsen vit ras har ett moraliskt ansvar att civilisera omvärlden. Det har använts för att rättfärdiga såväl kolonialism som eurocentrisk filantropi. Förre biståndsministern Jan O Karlsson sammanfattade detta fenomen i ett kontroversiellt uttalande på ett Sida-möte 2003: ”vad har vi gjort för negrerna idag?”

Jan O Karlsson var ironisk. Tio år senare är Russell och hans vänner fortfarande allvarliga då de reser till djungeln för att rädda afrikanerna från ondska.

Kony 2012-kampanjen bygger på att amerikansk närvaro med 100 soldater i en träningsroll jämte lokala arméer är helt avgörande för att framgångsrikt fånga Joseph Kony. Utan USA, ingen Kony.

Att så ensidigt fokusera på en person och ett gripande är mediestrategiskt riktigt men skjuter bredvid målet.

Det finns fler ledare som Kony i regionen, inte minst i östra Kongo där de dessutom – som i fallet med Bosco Ntaganda – har officiella poster.

Konys barnsoldater beskrivs dessutom som kidnappningsoffer, alla 30 000. Men sanningen är mer komplex.

Jag minns ett tillfälle i maj 2004 då jag i Mahagi, en by nära treriksröset mellan Uganda, Kongo och dåvarande Sudan, träffade Alphonse. Han var en 16-årig ledare för en liten milisgrupp och hade stridit i fem års tid. Nu hade lugnet lagt sig över området. Alphonse och hans soldater tvingades slå läger bara ett stenkast från FN-bataljonens läger, då de var rädda för att civilbefolkningen skulle utföra hämndattacker mot dem.

16-årige Alphonse var ledaren i egenskap av den mest rutinerade soldaten. Sedan elva års ålder hade han alltså drivit runt i djungeln med en kalashnikov i händerna. Jag frågade varför Alphonse inte ville gå med på FN:s krav att lägga ned vapnen.

”Vi vill ha platser i skolan innan vi slutar strida” förklarade han. En stund senare sade en nepalesisk FN-officer att barnen skulle erbjudas skolplatser om de bara lade ned vapnen.

Ett klassiskt nedrustningsdilemma om vem som skulle ta första steget, där brickan i spelet var en vanlig skolbänk.

Det är viktigt att komma ihåg att inte alla barnsoldater rövas bort och hjärntvättas. I ett samhälle präglat av total misär är det rationellt att ta upp ett vapen om det är den enklaste vägen att få ett mål mat.

Vågar man se bortom horisonten och se de strukturella problemen som skapar grogrund för horribla ledare som Joseph Kony krävs ett långsiktigt, brett engagemang för att lyfta Centralafrika ur fattigdom. Då räcker inte ett klick på Youtube.

Alphonse, kongolesisk barnsoldat, 2004. Foto: Erik Esbjörnsson

——————————————–

Bonusmaterialet i detta inlägg är en intervju med Rädda barnens chef i Uganda:

Antalet länder som använder barnsoldater i sina arméer minskar och även gerillagrupper använder barnsoldater i mindre utsträckning. Men nu kommer nästa utmaning: att återanpassa barnen till ett normalt liv.

– Det finns en rad olika åtgärder som måste vidtas parallellt för att barnen ska ha en chans, säger Helen Namulwana på Rädda barnen i Uganda.

Barnsoldaters villkor har de senaste dagarna skjutit högt upp på agendan efter att filmen Kony 2012, som är en kampanj för att fånga en gerillaledare i Centralafrika, har fått över 50 miljoner träffar på Youtube.

Barnsoldater har under århundraden varit en vanligt förekommande strategi i krigföring över hela världen, men efter att FN och senare USA antagit resolutioner mot användandet av underåriga i konflikter har fenomenet minskat. Flera länder, däribland Chad, har efter 2008 års barnsoldatlag i USA fasat ut barn ur stridande trupper.

– Det fluktuerar lite men jag skulle definitivt säga att det blivit annorlunda sedan 2008. Sedan dess finns inga barnsoldater här i Ugandas armé, till exempel, säger Helen Namulwana som är chef för Rädda barnens verksamhet i Uganda.

Just Uganda har fått uppmärksamhet i kampanjen Kony 2012, trots att Joseph Konys rebellgrupp LRA lämnade landet redan för sex år sedan. De tros nu befinna sig i Centralafrikanska republiken eller i norra Kongo Kinshasa.

Fortfarande används barnsoldater i flera arméer, såväl reguljära som gerillagrupper, men trenden är på nedgång. Koalitionen Child Soldiers International rapporterar att tiotusentals barn under det senaste decenniet har släppts fria från väpnade grupper i länder som Afghanistan, Elfenbenskusten, Liberia, Kongo Kinshasa och Burundi. Men nu väntar nästa utmaning. Att återanpassa dem till ett normalt liv.

– Det finns en rad problematiska aspekter. Dels handlar det om den juridiska biten. Här i Uganda svämmar rättssystemet över av barn som begått övergrepp som soldater. Det handlar inte bara om att de dödat utan att de kanske har stulit under kriget. Sedan handlar det om att knyta ihop dem med samhället igen, säger Helen Namulwana.

Att hembyn ska acceptera ett barn som dödat andra barn sitter ofta långt inne. Vissa flickor har tagits som sexslavar och kommer hem med nya barn som de fött under kriget.

– Det är en sak att välkomna sin dotter hem, men det är oftast svårt för föräldrarna att acceptera ett barnbarn som tillhör någon okänd soldat. Det är ett dilemma vi försöker lösa, säger Helen Namulwana.

Verkligheten en tidigare barnsoldat har att återvända till kan vara plågsam att hantera, inte minst mentalt. Kvar dröjer inte bara minnet av det man utsatts för, utan även vad man utsatt andra för. Trauman som måste hanteras – med eller utan psykologhjälp.

Namulwana menar att det krävs en samordnad insats för att möta dessa barns behov. Skolgång, terapi, försörjningsstöd och andra insatser måste sättas in direkt.

– Sedan måste dessa regioner utvecklas på ett större plan, så att man undviker en återgång till konflikt, säger Helen Namulwana.

Sudan och Sydsudan – en komplicerad skilsmässa

En helsida om oljebråket mellan de nya grannarna, publicerad i DN 120210. Okorrad text nedan.

Olösta frågor vid förra årets delning av Sudan har nu lett till ett politiskt dödläge mellan de nya grannländerna. Ett storbråk om oljan hotar att leda till öppet krig. Omvärlden måste nu släpa de två regeringarna till förhandlingsbordet för att undvika en eskalerad konflikt.

Sudan och Sydsudan gick i somras skilda vägar efter 20 års inbördeskrig och en fem år lång period av fred.

Nu har relationen mellan de nya grannländerna nått ett lågvattenmärke. Sudans president Omar al Bashir har nyligen sagt att ”klimatet är närmare krig än fred” – fjärran hans ord i juli om ”god grannsämja och vänskap”.

Sydsudan s regering i Juba har anklagat Sudan för att stjäla delar av den olja som främst finns i Sydsudan men måste transporteras genom och raffineras i Sudan för att skapa intäkter.

Nu har Sydsudan stängt av all oljeproduktion och allt pekar nu mot att stoppet blir långvarigt.

Det kommer att få katastrofala konsekvenser.

Produktiviteten tenderar ofta att falla i andra sektorer hos oljeproducerande länder, och det är extra tydligt i Sudans och Sydsudans fall.

Sydsudan anses vara världens mest underutvecklade land och oljan står för 98 procent av statens intäkter. Under hösten har det unga landets interna splittring visat sig i form av våldsamma boskapsräder som mest påmint om lokala krig. Tiotusentals människor har tvingats på flykt. Konflikterna skulle bli än värre och mer frekventa i ett läge av akut fattigdom. FN varnar redan för kommande svält i flera provinser.

Norr om gränsen är Omar al Bashirs regering i Khartoum hårt pressad efter flera års ekonomisk kris, en kris som skulle förvärras om deras del av oljeintäkterna försvinner.

Två länder, som båda riskerar att kollapsa, har genom en konflikt förlorat den ekonomiska garant som skulle kunna hindra ett sönderfall, just för att de inte kan samsas. Hur blev det såhär?

Delvis handlar det om ett ”chicken race” där Sydsudan ser en fallen al Bashir vid horisonten. Skapar de en ekonomisk kris i Sudan genom att strypa oljeflödet kan deras nemesis snart vara historia. De ignorerar samtidigt det interna hotet. Hur ska Sydsudan kunna hålla samman om svält och konflikter ökar?

Men den främsta anledningen till att denna situation har uppstått är att en rad frågor förblev olösta när Sydsudan i somras fick sin självständighet:

• Hur skulle oljeintäkterna fördelas?

• Vad skulle Sydsudan betala för att utnyttja Sudans infrastruktur?

• Hur skulle Sudans statsskuld delas upp?

• Var går gränsen mellan de två länderna?

• Till vilket land hör gränsprovinserna Södra Kordofan, Blå Nilen och Abyei?

Övergångsperioden efter 2005 års fredsavtal till Sydsudans folkomröstning om självständighet 2011 hade förflutit under ständig spänning men utan öppet krig, trots provokationer främst från Khartoums sida. Därför valde det internationella samfundet att släppa dessa frågor och prioritera delningen. Det var en pragmatisk inställning som nu straffar sig.

Direkt efter delningen borde man fört parterna åter till förhandlingsbordet. Det är hög tid att göra det nu, och sätta press inte bara på Khartoum utan även på Juba. Omar al Bashir har en efterlysning av Haagdomstolen hängande över sig och saknar manöverutrymme. Han har visat sig samarbetsvillig och har redan undertecknat ett avtalsförslag som ignorerats av president Salva Kiir i Juba.

Salva Kiir måste inse vilket lidande som väntar hans eget folk och snarast vrida på kranarna till oljekällorna.

Sydsudan har nyligen skrivit avtal med Kenya om att bygga en ny pipeline till Indiska oceanens kust.

På torsdagen meddelade man att ett avtal även undertecknats om en ledning genom Etiopien till Djibouti. Förmodligen kommer ingen av dessa att bli verklighet.

Det är hög tid för Salva Kiir att inse att beroendet av Sudan är något han får leva med och måste acceptera.

 

Bakgrund | Sudans delning

Det mer än 20 år långa inbördeskriget i Sudan avslutades 2005 genom ett fredsavtal som gav folket i Sydsudan rätt att bestämma över sitt eget öde. I januari 2011 sade 98 procent av befolkningen ja till självständighet och i juli blev Sydsudan ett nytt land.

Enligt fredstavtalet skulle tre gränsprovinser få bestämma vilket land de skulle tillhöra, men denna fråga löstes aldrig vid delningen.

Sudan har en statsskuld på runt 40 miljarder dollar. Sydsudan vägrar att ta ansvar för någon del av den, då de anser att regeringen i Khartoum aldrig investerade några resurser i Sydsudan.

Oljeanläggningarna som krävs för att Sydsudan ska kunna exportera sin olja finns i Sudan. Hur mycket Sydsudan ska betala i transitavgifter har inte heller bestämts.

Regeringarna strider också om var gränsen mellan de två länderna ska gå.

Al Qaida i Afrika

En text jag skrev till ett paket på vanliga nyhetssidorna idag. Ej korrad version nedan.

ANALYS Terrornätverket Al Qaida har på sistone gjort sig påmint genom en rad uppmärksammade kidnappningar i Afrikas Sahel-område. Organisationen har en lång historia av aktivitet på kontinenten. Den nya grenen som vuxit sig stark, AQIM, hotar stabiliteten i flera länder med svag statsapparat.

Redan på 1990-talet bombade USA Sudan som då agerade värd åt Al Qaidas hädangångne frontfigur Osama bin Laden.

Al Qaida skulle i Afrika genomföra de första framgångsrika attackerna i stor skala mot USA, genom 1998 års ambassadbombningar i Nairobi och Dar es Salaam.

Sedan dess har terrorgruppens närvaro i Afrika stått högt på västvärldens säkerhetspolitiska agenda.

AQIM, Al Qaida in Islamic Maghreb, är en gren av nätverket som fram till 2007 hette GSPC, fritt översatt ”Salafistgruppen för predikan och strid”. GSPC verkade för att störta det sekulära styret i Algeriet men sedan de för fem år sedan ingick partnerskap med Al Qaida, och bytte namn till AQIM, har det övergripande syftet varit global jihad.

Niger, Mali, Mauretianien, Chad, Algeriet – en rad länder i Sahel-området har drabbats av AQIM:s dåd. Runt 250 personer har kidnappats sedan 2007. Av dessa är de flesta utlänningar franska medborgare. Frankrike har i AQIM fått sin del av kriget mot terrorismen, även om kampen finansieras främst genom amerikanska medel.

Det som oroar säkerhetspolitiska bedömare på lång sikt är att AQIM ska knyta starkare band med andra terrornätverk i Afrika. Al Shabaab, som strider mot Afrikanska unionens och Kenyas trupper om herraväldet i Somalia, är en given partner för AQIM eftersom Al Shabaab redan är allierat med Al Qaida.

Än värre är ett samarbete med Boko Haram, den nordnigerianska grupp som under den senaste månaden tagit på sig ansvaret för en rad blodiga terrordåd i Afrikas folkrikaste land. Talespersoner för Boko Haram bekräftade i oktober att de har ett samarbete med AQIM.

AQIM har lidit av dålig organisation under flera år, men har i gengäld dragit stor nytta av Libyens sönderfall, varnar tankesmedjan ISS i en promemoria från december. Enligt ISS kan AQIM ha lagt beslag på så många som 20 000 libyska granatgevär under inbördeskriget.

Även utan dessa vapen är det relativt lätt för terrorgrupper att beväpna sig i Afrika. Sedan kalla krigets dagar finns här dessvärre krigsmateriel i överflöd.

AQIM har i Sahelområdet en fristad som sträcker sig över åtta miljoner kvadratkilometer och länderna de opererar i toppar listorna över världens svagaste stater. Här kan AQIM dra in resurser genom drog-, vapen- och människohandel.

Samtidigt kan stabiliteten i dessa länder försvagas ytterligare om inte det regionala samarbetet växer, främst inom säkerhetsområdet.

Men på lång sikt måste de grundläggande faktorerna ändras. Välmående länder utan fattigdom där ungdomar har framtidsutsikter tenderar att vara svårare rekryteringsmark för terrorgrupper som Al Qaida.

Kenyas ICC-process

Publicerat i DN 120130

ANALYS I måndags skrevs politisk historia i Kenya när rättvisan för första gången hann ifatt två toppolitiker. Finansminister Uhuru Kenyatta som är landets rikaste person kommer nu att ställas inför rätta i Haagdomstolen. Åtalet sänder signaler över hela Afrika om att politiker inte längre åtnjuter straffimmunitet. 

Ocampo är ett förnamn som just nu ges till hundratals nyfödda på flera håll i Kenya. Den argentinske chefsåklagaren Luis Moreno Ocampo kommer förmodligen kanoniseras i Kenyas kollektiva medvetande efter att han i måndags drev ett åtal mot fyra politiska personligheter hela vägen till rättegång i Haag.

Det var wananchis, folkets, seger över wabenzis, de som kör Benz.

Under hela självständigheten har den politiska eliten skott sig genom att tömma statskassan på laglig eller olaglig väg. Mutskandalerna har avlöst varandra. Samtidigt har parlamentsledamöterna klubbat igenom upprepade löneökningar som placerat dem bland de mest välavlönade i sitt skrå i världen.

Politikerna har på ett högst begåvat sätt ställt olika etniska intressen mot varandra med syfte att rädda en enda grupp: dem själva.

Demokratins haveri blev totalt efter förra valet då oklarheter kring valresultatet skapade politisk oro som kom att skörda minst 1 200 människoliv.

Hela Östafrika stannade när Kenya kollapsade. Omvärlden chockades, men lyckades agera resolut genom att skicka medlare och öka det politiska trycket på ledarna som mobiliserat sina respektive anhängare.

Sedan hände ingenting. Vardagen återvände och politiker på båda sidor konflikten trodde att allt skulle bli som vanligt. En kommission tillsattes som skulle utreda valvåldet och lämna rekommendationer som ingen tänkte följa.

Men Wakikommissionen, som den kallades, hade sett ärendets gång förut. I ett snilledrag varnade de för att hela utredningen skulle överlämnas till Haag om en kenyansk tribunal inte upprättades för att hitta de skyldiga.

Tribunalen blev aldrig verklighet, och det var först efter att Haagdomstolen pekat ut sex politiska profiler som misstänkta, som eliten började arbeta för en lokal domstol. ”Bättre att ställas inför skranket på hemmaplan, där vi vet vad som händer” löd resonemanget.

Luis Moreno Ocampo kunde på tisdagen glatt konstatera att av ”Ocampo Six”, som de sex misstänkta kallas, ska fyra nu upp i rätten i Haag.

En av dessa är Uhuru Kenyatta, son till landets första president Jomo Kenyatta. Han har fått sitt förnamn från swahilins ord för frihet, men hans utsikter att leva upp till sitt namn är nu kraftigt begränsade.

Uhuru, som han heter i folkmun, är finansminister och landets rikaste person med en förmögenhet på 500 miljoner dollar. Han har varken släppt sina ambitioner att bli landets nästa president eller övervägt att lämna sin ministerpost.

Men det ser mörkt ut för Uhuru, samtidigt som det ljusnar för demokratin.

Churchills tal om demokratin som det ”värsta av statsskick, utom alla andra former som hittills prövats” sammanfattar den kenyanska erfarenheten bra. Flerpartisystemet har lett till ökat valvåld sedan det återinfördes 1991.

Men idag dör folk öppet, på valdagen, och inte i det tysta i tortyrkammarna under migrationsministeriet som var vanligt under diktatorn Daniel Arap Mois dagar.

Och snart dör ingen i politikens namn. För åtalen hänger inte bara som en bila över ”Ocampo Four” utan sänder även en varning till andra politiker i och utanför Kenya. Straffrihetens och ansvarsflyktens tid är snart förbi.

erikesbjornsson@gmail.com

Bakgrund | Valvåldet i Kenya

Under förra valet i december 2007 ställdes två koalitioner mot varandra i ett jämnt lopp mellan president Mwai Kibaki och utmanaren Raila Odinga. Efter att valkommissionen utropat Kibaki till segrare innan alla röster räknats exploderade Kenya i politiskt och etniskt våld.

Haagtribunalen har nu identifierat fyra huvudmisstänkta som ska ställas inför rätta.

Kenya går på nytt till val i slutet av året eller i början av 2013.

Samtliga bedömare tror att risken för nytt våld har minskat dramatiskt efter veckans besked från Haag.

Kongos gruvor

Publicerat i DN 120129

GOMA  Sadiki, 15 år, skyfflar lera i ett dagbrott i östra Kongos bergstrakter. Hans jobb är att gräva fram de mineraler som  används till kretskort i mobiler, tv-apparater och datorer.  Ny lagstiftning som skulle förhindra att lokala beväpnade grupper tjänar pengar på gruvorna har i stället gjort att mineralhandeln tagits över av ljusskygga smugglare.
Landskapet i östra Kongos Kivuprovinser är hjärtskärande vackert. Vad som på avstånd ser ut som böljande gröna kullar blir till ståtliga berg som reser sig mot molnen när bilen börjar sin mödosamma klättring uppför lervägarna. Det intensivt gröna gräs som klär sluttningarna hålls kort av betande boskap.
Detta område har under 15 års tid varit centrum för en blodig mineralhandel som finansierat den mest dödliga konflikten i världen sedan 1945.
Här, vid byn Rubaya i Masisidistriktet, har bäckar med brunfärgat vatten skurit sig ned genom berggrunden och blottlagt mineraler som blivit hårdvaluta i it-eran. 
– Vad ska ni där och göra? Det finns inget att se, gruvorna har varit stängda i månader nu så det finns ingen poäng med att gå upp dit. 
Vi befinner oss i gruvministeriets sista utpost – ett kontor med stampat jordgolv och tak av korrugerad plåt. Tjänstemannen som nagelfar våra handlingar är på jakt efter en felaktighet, enligt en strategi som innebär att varje statsanställd tjänsteman uppmanas att söka sin inkomst genom sitt ämbete, det vill säga, inkassera sin lön genom korruption. 
Snart hittar han luckan. Ingenstans står vilken gruva vi vill besöka. Därför kan han inte släppa förbi oss utan att inkassera en ”avgift”, och lämnar rummet för att ringa till regionkontoret i Goma. 
Rubaya, en by på ett par tusen invånare, har två gruvor. En för coltan, som används i de flesta kretskort, och en för mangan som används vid framställning av rostfritt stål. 
I Kongo finns gigantiska mineraltillgångar. Landets totala reserv har värderats till svindlande 24 000 miljarder dollar (knappt 50 gånger Sveriges BNP). 
Men tillgångarna har än så länge varit en förbannelse för det konflikthärjade landet. Inbördeskriget som började 1996 har komplicerade orsaker, men har till stor del finansierats av intäkter från gruvorna. 
Det försökte USA få bukt med för två år sedan med en ny finanslagstiftning i den stora krisens kölvatten. Här i Kongo kallas den kort och gott för Lag Obama. Alla känner till den, även om de för Kongo aktuella paragraferna inte börjat gälla ännu. Lagen går ut på att företag som använder dessa mineraler måste ”säkerställa i största möjliga mån” att handeln inte gynnar milisgrupper i Kongo. I väntan på tydligare direktiv har elektronikbranschen valt att inte handla med kongolesiska mineraler vilket har stoppat näringen – på papperet. I verkligheten har mineralerna i stället tagit andra vägar. 
En man i trasig täckjacka och flipflopsandaler gör entré och slänger upp en säck med coltangrus på skrivbordet. En lägre tjänsteman viftar med handen åt en kollega. 
– Wewe, lete bangi!
Mannen går in i ett angränsande rum och återvänder med en säck bangi – swahili för marijuana. Transaktionen avklaras utan att någon tar notis om en journalist som vittne.
Så småningom fastställs vår ”avgift” till 100 dollar och vi tillåts fortsätta uppför berget.
Vägen till gruvan är en smal stig som delvis spolats bort av regnet. De delar som är kvar är direkt livsfarliga att beträda under regnperioden. Lersjoken glider under fötterna och ravinerna nedanför tycks avgrundsdjupa. En ständig ström av människor vandrar ned mot byn med säckar på huvudena, till synes oberörda av faran. 
Säckarna, med coltan och mangan, ska förädlas och sändas till Asiens teknikfabriker och så småningom nå världens elektronikbutiker.

Där uppe, bland molnen, ligger dagbrotten som officiellt är stängda. Men det råder full aktivitet. Ett femtiotal arbetare skyfflar bort gråvitt grus från kullarna. Ibland kollapsar bergväggarna med dödliga konsekvenser.
– Lag Obama gör att vi jobbar lika mycket som tidigare men får bara en bråkdel så mycket betalt. Det är inte lika många som köper av oss längre, säger Bosisi, en av arbetarna.
Yngst i skaran är Sadiki, en 15-årig pojke som bär en säck som motsvarar nästan halva hans kroppsvikt på huvudet. Sadiki har ingen familj utan försörjer bara sig själv i dagbrottet.
– Hur ska jag klara mig om jag inte får betalt för ansträngningarna? Jag bryr mig inte om våra arbetsförhållanden. Jag vill ha bättre betalt, säger han. 
Bättre betalt innebär mer än de sju dollar han får i dag för runt tio timmars slit. 


Vid nyår släppte FN en rapport om gruvnäringen i Kongo. Där konstateras att ”Lag Obama” fått både negativa och positiva konsekvenser, redan innan lagen trätt i kraft. Å ena sidan har största delen av mineralproduktionen i Kongo flyttat till fredligare områden, som Katangaprovinsen i söder. Å andra sidan har de sociala effekterna blivit påtagliga i det krigshärjade östra Kongo. Arbetare som Bosisi och Sadiki tjänar mindre och utnyttjas av ljusskygga smugglare. 
I staden Goma tre timmars bilresa österut susar flygplan efter flygplan ned mot landningsbanan som delvis förstördes av ett vulkanutbrott för tio år sedan. 
Runt 30 plan om dagen bär på vardera runt fyra ton mineralgrus från gruvorna i inlandet. Det blir 120 ton per dag. Vart tar det vägen? Enligt FN-rapporten gynnas mäktiga ledare i östra Kongo som kontrollerar smugglingsrutterna mot Rwanda och Uganda i öster. 
– Vi har arbetat i flera år för att städa upp i branschen, säger John Kanyoni, ordförande i föreningen för mineralhandlare i Goma. Men sedan ”Lag Obama” blev känd här har den legala gruvbranschen stagnerat. Nu växer i stället affärerna för smugglarna. 
Han efterlyser ett samarbete mellan USA och OECD. Kanske blir det verklighet snart. USA skulle i januari gå ut med riktlinjer för elektronikbranschen men just nu har Lag Obama skjutits på framtiden. Även FN kräver nu att USA publicerar sina riktlinjer så att ärliga bolag kan börja handla med östra Kongo på nytt.
Kanyoni säger att situationen börjar bli smått desperat. 
– Visst, gruvnäringen i Kongo kan bidra till människorättsbrott. Och det förekommer barnarbete. Men du kan också se näringen som ett lokomotiv som drar hela provinsen. Vi talar om tusentals jobb, 40 procent av provinsens skatteintäkter och ett enormt inflöde av dollar i den lokala ekonomin, säger han. 
I hans nyckelknippa hänger en amulett som pryds av Barack Obama, men just nu står USA:s president lågt i kurs.
– Jag har den kvar för att han har visat att en afrikan kan bli världens mäktigaste man. Men än så länge har han inte gjort mycket positivt för Afrika.

Fakta | Kriget i Kongo
Kongo har under 15 års tid drabbats av det dödligaste kriget i världen sedan andra världskriget. Det har pågått i olika faser, med storskaligt krig under åren 1996-1997 och 1998-2003. Ett fredsavtal har undertecknats och en statsapparat finns på plats. I november hölls det andra demokratiska valet sedan kriget officiellt avslutades. Men landsbygden förblir osäker och är en arena för hundratals mindre milisgrupper som slåss om kontrollen över civilbefolkningen och de rika mineralfyndigheterna.
Totalt har minst fem miljoner människor dött till följd av konflikten.

Mineralfyndigheter i Kongo
Kongos mineralfyndigheter har värderats till 24 biljoner dollar vilket motsvarar den sammanlagda BNP:n hos Europa och USA. Främst bryts koppar, kobolt, diamanter och guld. Men coltan och mangan finns tillgängliga bara några meter under marken på flera håll, vilket gör att vanliga bönder med en spade kan gräva fram de åtråvärda mineralerna.

Kongo
Kongo blev självständigt från Belgien 1960. Kongo är Afrikas till ytan största land och har naturresurser som få länder kan mäta sig med, men förblir ett av världens fattigaste länder med en BNP per capita på 328 dollar. Det var diktatorn Mobutu Sese Seko som förde landet till ruinens brant och lade grunden till den totala statskollaps som följde efter att han störtats 1997.
Landets drygt 70 miljoner invånare gick till val i november. Sittande presidenten Joseph Kabila utropades till segrare efter ett mycket omtvistat val.

En helt vanlig arbetsdag

11.00 Startade dagen med ett ryck. Under färden ned mot stan stålsatte jag mig för den batalj som väntade med kongolesiska byråkrater. Jag har haft att göra med dem förut och inget av förhandssnacket sade att det skulle bli mindre besvärligt än tidigare att ordna ett visum till landet.

Adressen är 12th Floor, Electricity House, Harambee Avenue. Afrikas numera till ytan största land och sannolikt det mest resursrika har förmodligen haft en mer ståtlig adress i Nairobi än den på tolfte våningen i Elverkets fastighet, men Mobutus kleptokrati gjorde väl sitt i det ärendet.

Således anlände jag, utrustad med pass, pengar och porträttfoto samt introduktionsbrev, till ambassaden där jag dessvärre blev avtvingad min telefon redan i entrén.

Som bosatt i Kenya visade det sig inte vara så illa som befarat – ett visum skulle max ta två arbetsdagar att ordna. Men introduktionsbrevet från Stockholm accepterades icke – det ska vara från tidningens Kenyakontor, inte från något annat land. ”Men det är jag som är Kenyakontoret” förklarade jag. Kvinnan bakom det för låga skrivbordet bad mig då skriva ett personligt brev, vilket jag lyckades slippa utan att betala några läskpengar.

Bara en bankinsättning runt hörnet krävdes för att alla mina papper skulle vara i ordning.

Värre var läget för de fyra kinesiska journalister som mellanlandat och skulle ordna visum i Nairobi. Deras resa skulle förmodligen fortsätta snart, att döma av deras panikslagna uttryck när kvinnan upplyste dem om att det tar ”minst en vecka för icke bosatta i Kenya”.

Kineserna protesterade först, för att då få veta att de borde åka hem och ansöka om visum vid ambassaden i Peking, och valde sedan att ta fram trumfkorten: en hel bunte med kort, faktiskt, föreställandes kinesiska och kongolesiska dignitärer sida vid sida på olika kongresser världen över. De spridde ut samtliga – runt ett femtiotal – på tjänstekvinnans skrivbord och sade något om ”good relations” vilket imponerade föga på den statsanställda. Regler är regler, vilket kineserna säkert fortfarande är upprörda över.

12.30 Lämnade bilen på tvätt i Westlands för att det skulle gå snabbare än att hitta en parkering vid Sarit Centre, där jag hade en inbokad lunch. Upplyste tvättaren om att det är glapp i solluckan och att han absolut inte skulle använda högtryckssprutan på taket.

13.50 Återvände till en bil med plaskvåta säten. Tvättaren hade gått på lunch och delegerat uppgiften till en kollega utan att berätta om solluckan. Diverse diskussion uppstod först mellan mig och tvättarens kollega, därefter mellan mig och tvättaren, därefter mellan mig och tvättarens chef och sedan mellan oss alla. Jag slapp betala för tvätten och åkte hem med två stora sopsäckar över sätena.

14.30 Hade fyra missade samtal på telefonen när jag parkerade bilen. Strax upplyste värden mig om att Kenya Power (som hyser ovannämnda ambassad) hade stängt av strömmen till min lägenhet. Jag, som bett om att få räkningarna under flera månader, blev först förvånad och sedan upprörd, men valde att projicera min ilska mot elledningarna vid gatan. Insåg snart att ett mindre helvete kunde vänta runt hörnet om jag inte löste detta fort, och satte mig därför på sopsäcken över förarsätet och körde bilen mot stan, mot Electricity House på Harambee Avenue. Sopsäckar på varma bilsäten andas inte, och ni kan gissa vilken transpirationsgrad jag hade nått vid ankomsten.

15.45 Efter fyra försök hittade jag rätt ingång (inte samma som till hissen som används av de kongolesiska tjänstemännen) och hamnade i en stor hall där hundratals människor väntade i olika köer.

En kvart och två iphone-sudokus senare fick jag veta att de skickat mina räkningar till en postboxadress som jag aldrig hört talas om. Jag har inte ens en postbox (kan ta uppemot ett år att ordna), varför detta bekymmer till viss del var självförvållat men fortfarande oförklarligt. I dessa lägen, som dessvärre återkommer relativt ofta (den åtta månader långa följetongen om arbetstillståndet är en separat historia) uppstår en sorts byråkratisk force majeure där ingen kan klandras utom ”systemet” och det krävs ofta flera personers ansträngningar för att hitta ut ur denna labyrint.

Så hamnade jag på första våningen, efter ett missförstånd med vakten vid entré nummer två. Han bad om legitimation men jag förklarade att mitt pass var uppe på kongolesiska ambassaden på tolfte våningen. ”Men deras ingång är på andra sidan” sa han varpå jag förklarade att jag varit där tidigare under dagen men nu skulle till en herre på Kenya Power.

Denne man förklarade i sin tur att han bara jobbade med avkoppling av el – återkopplingsavdelningen är på andra våningen.

På återkopplingsavdelningen var man mycket hjälpsamma och utfärdade genast en order till servicefolket ute på stan att svänga förbi min lägenhet. Det skulle göras senare under dagen, lovade de.

17.00 Francis, min vicevärd, var inte så hoppfull. ”Det kan ta flera dagar” sa han. ”Men jag kan slå på strömmen åt dig. De kom hit och tog med sig huvudsäkringen från din lägenhet men en annan lägenhet står tom så vi kan ta den säkringen tills Kenya Power kommer tillbaka.”

17.30 Öppnade en kall Stoney Tangawiza – varför finns inte ingefäraläsk i Sverige? Finns nog inget mer uppfriskande – och konstaterade att arbetsdagen var över.

Och tittade igenom pdf-tidningen. Här ser ni dagens jobb från Lamu, något försenat:

Återupptar bloggandet

Ovan ser ni min nya workstation. Det har som ni ser hänt en del sedan förra inlägget som hittills är det enda jag skrivit sedan jag flyttade ned. Har nu bestämt mig för att bli lite bättre på de där sidogrejerna. Twitter ska få en ärlig chans, bloggandet ska bli en återkommande syssla. Problemet är att man oftast vill lägga krutet på artiklarna, sedan är man lite slutkörd när det är dags att berätta kringhistorierna. Några inlägg blir mer av karaktären bild+fyndig kommentar.

Nåväl, Mogadishu: tillbringade fyra dagar i Somalias huvudstad som åter får se lite lugn efter flera års intensiva strider mellan Amisom och Al Shabaab. Surrealistiskt ruinlandskap som sakta fylls av tiotusentals nyanlända flyktingar. Artiklarna nedan visar lite hur det ser ut. Vad som inte framgår av texterna är vilket extremt säkerhetsläge det fortfarande är. Under hela resan hade jag två bilar till mitt förfogande. Jag, iklädd skottsäker väst och hjälm, i den ena. På flaket till den andra bilen åtta killar i flipflops med patronbälte runt midjan och kulsprutor i händerna. Varje gång vi stannade bilen hoppade fyra killar av för att säkra varsitt hörn. Två killar tog varsin sida av mig, en satt kvar bakom ratten och en höll utkik från flaket. Efter 30 minuter var det dags att röra på sig, var man än befann sig. Det är främst kidnappningsrisken som man tar hänsyn till.

”De här ser kanske otränade ut, men det är ett extremt mödosamt arbete att hitta dem” förklarar Bashir, hotellägaren som borde ha gjort en förmögenhet på gästande reportrar vid det här laget. ”Först och främst måste man ha en från varje klan. Därefter måste man intervjua vänner, släktingar förutom dem själva för att se om det finns någon historia av drogmissbruk. I så fall åker de bort. Likaså om de någonsin har dödat någon annan. Därefter skickar jag dem till Kenya för träning” säger Bashir.

Sedan tillkommer utrustningen. En tung kulspruta kostar flera tusen dollar, en kalasjnikov 600 dollar. Vilket fick mig att spåna lite om en ekonom kan mäta konfliktrisken i ett land genom att studera dagspriset på en AK-47. I näraliggande Sydsudan får man en AK-47 för bara 200 dollar – rimligen borde det bero på en lägre efterfrågan och därmed en ökad känsla av säkerhet och optimism i det samhället. Låt oss hoppas att priset sjunker i Mogadishu framöver.